artominogue

Fun City

Jag har haft som policy att inte skriva nåt om mig själv på bloggen,  dels pågrund av att det är fåfängt dels för att det är ointressant. Men idag spenderade vi, familjen dagen på Fun City. FC som måste ses som världens mest deprimerande plats. Medans vi gick runt bland åkattraktioner och tivolitält som hade sina bästa år på 60-talet började jag fundera på vilka människor som besökte sådana här ställen?

Först tror man att det inte är någon som jobbar där, detta eftersom man kan besöka minns 3 "attraktioner" utan att se en enda anställd. Detta i sig självt gör platsen väldigt spöklik, men efter ett tag lägger man märke till de romerska gästarbetarna som går runt bland karusellerna och trycker på startknappen bara för att i nästa stund försvinna iväg, det sista man ser av dem är ryggen på deras t-shirtar med texten "vad kan jag hjälpa dig med?".  Ja frågan är verkligen- vad kan du göra för mig? Detta underhöll mig en ganska lång stund, sen blev jag ganska irriterad över att jag inte hade tagit med mig kameran då det knappt fanns en människa som inte var värld att föreviga.

Det var som att åka rätt in i fördomarnas förlovade land, raggare med sverige och sydstatsflaggor tatuerade över deras bara överamar. Barn med långt smutsigt hår och en redan långt gången mc donaldsfetma,  fruar med permanentat blekt sockervadshår och begynande hudcancer tack vare solariet. Män med kraftig bukfetma och avklippta jeans, allt detta akompanjerades så klart av en armé av Crocssandaler.

Nånstans här slogs jag av tanken.  Det är en jävla tur att vi har en så bra skola i Sverige. 1 sekund senare, spelar det någon roll? Hur svårt kan det inte vara att komma loss från det livet? Är det verkligen så att där du födds där skall du stanna? Det känns som om det har blivit mer och mer så på senare tid. Praktiska utbildningar har åter fått ett uppsving och högskoleutblidning känns inte längre lika självklart för alla. Det är som om vi har raserat all socialutjämning på bara några år. Men hur kommer detta sig?